Intelligens började mätas och analyseras på allvar för över 100 år sedan, och många olika områden har gett sig på uppgiften – allt från kognitionsforskare till rekryterare. Vi är många som vill förstå intelligens och relaterat till det människors potential att klara olika situationer och uppgifter. I vår vardag talar vi snarare om analytisk förmåga - som enklast mäts med hjälp av färdighetstester såsom numeriska, verbala och logiska tester. I denna bloggpost kikar vi närmare på hur tester används idag, introducerar ett alternativt ramverk för att förstå förmåga ur ett bredare perspektiv, och bjuder på ett tankeexperiment på temat intelligens i framtiden.
När ska tester användas?
I vår roll som rådgivare arbetar vi regelbundet med att utvärdera ledare för chefspositioner eller hela ledningsgrupper på uppdrag av investerare. Vi använder oss av flera olika verktyg för att kunna bedöma kompetens, motivation och förmåga. Att mäta förmågedimensionen med hjälp av färdighetstester, som kan sägas ge en bild av analytisk intelligens, är lika efterfrågat som omdiskuterat.
Helt klart är att färdighetstester idag är det bästa verktyget vi har för att förutsäga prestation, vilket många studier visar. Än bättre blir den prediktiva förmågan när man kombinerar test med strukturerade intervjuer (som kompetensbaserade intervjuer i regel är). På samma gång kan våra kunder ibland uppleva – här är vi inne på anekdotisk bevisföring – att personer som levererar på hög nivå och upplevs vara ”smarta” enligt sin omgivning kan få resultat som ligger lägre än förväntat. Omvänt kan personer som upplevs tillföra mindre ha hög analytisk förmåga.
En möjlig förklaring till oväntade testresultat är att förmågedimensionen samspelar starkt med både drivkrafter och personlighet. En affärsområdeschef som inte är snabbast på att analysera siffror har kanske blivit desto duktigare på att ta hjälp av andra för det och koncentrerar sig på relationer, förhandling och taktik. Chefen som är duktig på att göra analyser på egen hand kan som följd bli sämre på att agera snabbt och hantera osäkerhet, om det samtidigt finns ett behov av att alltid ha på fötterna . På så vis kan ens personlighet både arbeta för och emot en i jobbet.
Vi brukar i vår rådgivning be våra uppdragsgivare fundera över två saker när tester kommer på tal i samband med rekryteringar:
* Behöver personen i den aktuella befattning fatta beslut eller kunna uttala sig, mer eller mindre på stående fot, utifrån underlag (statistik, presentationer, rapporter)? För ledningsgrupps- och styrelsemedlemmar på mellanstora till större bolag är svaret oftast ja. Förmågan att snabbt dra slutsatser av underlag och agera därefter kan också vara viktigt i specialistfunktioner som kombinerar högt tempo med att granska eller producera stora mängder data, rapporter eller ritningar. För många andra roller är det inte säkert om den här typen av snabbhet är avgörande för ens bidrag.
* Om de är medvetna om att traditionella förmågetester kan vara åldersdiskriminerande. Studier visar att testresultat sjunker med åldern, särskilt efter 55 år. Det medför svårigheter att jämföra yngre kandidater med äldre. Det finns också indikationer på att resultatförsämringar vid ännu högre åldrar kan bero på försämringar i syn & hörsel snarare än intelligens. I en befolkning - och därmed arbetskraft - som blir allt äldre är detta en viktig faktor att ta hänsyn till.
Som framgår finns det många faktorer som behöver förstås och tolkas när vi utvärderar människors totala kapacitet – men använder vi dem rätt utgör tester en värdeskapande del av ett beslutsunderlag.
Ett alternativt ramverk – är det komplexa mer intressant än det komplicerade?
Ett teoretiskt och praktiskt ramverk som tillför en spännande dimension i frågan är den kanadensiske professorn Elliott Jacques teorier. De behandlar organisationers och rollers uppbyggnad, och människors förmåga till att hantera komplexitet. Lite förenklat fokuserade han mer på människors förmåga att förstå det komplexa snarare än det komplicerade – att förstå samband mellan olika händelser, över tid, och vad händelserna leder till. Enligt ramverket är det optimalt för såväl individen som organisationen att varje individ får arbeta med den planeringshorisont som den ”behärskar”. Detta gäller oavsett om du i ditt jobb lägger en plan för dagen, eller behöver kunna planera 10-20 år framåt. För chefer innebär rätt matchning mellan person och befattning att de förmår sätta sammanhang åt sina underställda, och inte bara delegera arbetsuppgifter.
Till skillnad från den analytiska förmågan som vi behandlar ovan, verkar förmågan till att hantera komplexitet öka med åldern, enligt Jacques. En 60-åring hanterar inte per automatik komplexitet bättre än en 30-åring, men däremot ökar allas förmåga över tid om än i olika takt och med olika maxnivåer.
Precis som med de vanligare förekommande färdighetstesterna utgör inte Jacques teorier någon sorts helig graal. Däremot kan de i vissa situationer erbjuda en mer relevant förklaringsmodell för att förstå individer i relation till organisationer och befattningar.
Intelligensmåttet i framtiden?
Ett tankeexperiment är om vår värld har blivit för komplex för oss att hantera. Vi har gjort oerhörda framsteg för att förstå det komplicerade och det okända, men antalet aktiviteter och deras möjliga utfall har vuxit med en hisnande hastighet. För tusentals år sedan krävdes knappt någon planeringshorisont för människan. Vår omvärld präglades av händelser som vi behövde agera på kortsiktigt, och antalet möjliga händelser var begränsade. Vår tillvaro handlade om tillgången till föda, fysisk säkerhet, och social tillhörighet. Inom varje kategori kunde ett relativt begränsat antal händelser inträffa, och vi levde i små grupper i geografiskt begränsade områden.
2011 tog amerikanerna in fem gånger mer information dagligen jämfört med 1986, enligt en studie. Antagligen kan samma sägas gälla för svenskar. Kollektivt kan vi mycket mer om världen och tingens ordning än våra förfäder, och vi bombarderas av viktig såväl som helt irrelevant information. Hastigheten med vilken information färdas är ögonblicklig, jämfört med snigelposten som härskade fram till bara några decennier sedan. Vi har skapat samhällen som delvis är vansinnigt många till antalet (över 1 000 städer med 500K+ invånare) och delvis i hög grad sammanflätade. Sammantaget har vi mer information, mer kunskap, snabbare informationsspridning - och samtidigt fler människor i fler grupper som samspelar med varandra. Pust! För att återkoppla till vår värld för några tusen år sedan, har vi idag en värld med ett så stort antal möjliga händelser att vi som art kan ha blivit rejält ”omsprungna” av det samhälle vi själva har skapat.
Om analytisk förmåga definieras som förmågan att dra slutsatser från information, är det lite besvärligt om vi kollektivt inte riktigt skulle klara av den uppgiften längre. En fråga för framtiden kanske rör hur vi kan utveckla intelligensbegreppet för att det ska säga något meningsfullt om oss och vår potential.
Kommer det intelligenta bestå av en god förmåga att skilja det meningsfulla från allt brus? Kommer vi landa i att när vi väl skalat av allt brus är våra samhällen idag inte mer komplexa än våra förfäders, utan bara iklädda mer komplicerad teknik?
Kommer vi komma ”ikapp” vår värld om vi hittar sätt att mer effektivt tillgodogöra oss digital information - såsom genom att koppla upp våra hjärnor direkt mot datorn? Det låter som science-fiction men den här typen av forskning sker redan nu.
Lästips:
Om prediktiv validitet
Om förmågetester och förändringar i prestation över tid samt åldersdiskriminering
Om SST och Elliot Jaques
Om komplext vs komplicerat
Om intelligens i nutiden och framtiden: